Anton Svensson ur BT 2/96, sid 3

		7 6 T 8 6 4 2 A T K J 9 3
	J T 9 8 4 2 K J 3 5 2 7 4		5 3 7 5 J 9 7 4 T 8 6 5 2
		A K Q A Q 9 K Q 8 6 3 A Q

Anton hade bra kort och hissade upp sig i 6 sang. Han fick spaderknekt i utspel från Väst och var ganska nöjd med sitt slutbud. Det skulle nog ordna sig. Han började med friskt mod att ta för ess och dam i klöver och fortsatte med rutertre. Anton hade inte riktigt hämtat sig efter chocken nyss och fumlade i gammal känd stil. Han fick för sig att han spelat ruterkung från egen hand och begärde rutertian från bordet. Han blev varse sitt misstag, när Öst tog hand om sticket med knekten. Det var så dags det. Öst vände snällt med spader, så Anton slapp fundera på om han skulle maska eller inte efter en hjärtervända. Det var förargligt det där med rutertian, men minsann såg det inte ut att ordna sig i alla fall. Anton gick in till bordet på ruteress och sakade två hjärter på kung och knekt i klöver. Därefter hade han bara stora kort på egen hand. När nu slammen i alla fall gick hem, var det väl inte så farligt det där med rutertian. Men hade Anton räknat med att det skulle förbigås med tystnad, misstog han sig. Det var tur för honom att han spelade ”safety”, förklarade Öst-Väst. Vad var safety för något? undrade Anton. Vid ett tidigare tillfälle under en match Anton helst ville glömma, hade Nord sagt någonting om ”krypkasino”, när Anton hade skänkt bort ett stick i onödan. Var det kanske samma sak?. Vid det andra bordet hade Syd också blivit spelförare i 6 sang men han genomförde inte spelet med samma omsorg som Anton. Han trummade på med ruteress efter E-D i klöver och när Syd efter ännu två klöverstick fortsatte med ruter, blev han varse att Öst hade ruterhåll och en godspelad klöver att ta straffen med. Det började kittla i magarna på Antons lagkamrater vid andra bordet. Minsann såg det inte ut som om slaget inte alls var förlorat. På sista brickan hade de ju en betad slam på sitt pluskonto. Det spelet såg ut så här:

		Q 9 3 A Q 9 A 8 5 A 8 4 2
	7 5 4 2 K J T 8 7 5 2 J 6		--- 6 3 K Q J T 9 6 4 Q T 9 7
		A K J T 8 6 4 2 7 3 K 5 3

Nord-Syd hade hamnat i 6 och fått en straff. Väst var ganska stolt över sitt motspel. Han hade startat med rutertvå som Syd stuckit med bordets ess. Efter uttrumfning hade Syd slagit hjärtermasken, som gick bra, och efter hjärteress hade han spelat hjärternian och sakat egna handens sista ruter. Om nu inte Väst varit på alerten utan fortsatt i hjärter, hade Öst inom sinom tid råkat för en skvis men Väst hade varit vaken nog att vända med klöver, som bröt Syds förbindelser och därmed var straffen ett faktum. Lagkamraterna hade tagit mer än en titt i Antons protokoll och de kom plötsligt underfund med, att det visst inte var nödvändigt att klara hem slam på sista brickan för att segern skulle gå åt rätt håll. Det räckte faktiskt med bara utgång. Om Anton bara ville ta det lite lugnt och nöja sig med utgång! Jodå, Anton nöjde sig med utgång. Men vilken utgång! Nord öppnade med 1 sang och Anton att han hade bra kort. Frågebud i hjärter, tänkte han, och 4 var lösningen. Nord passade. Åskådarna tyckte synd om Anton. Stackare, att behöva spela med en partner som passade på överföringsbud! Men Nord tog det lugnt. Det där med överföringsbud ingick inte i Antons repertoar. De som inte tog det så lugnt var lagkamraterna. Tänk att det skulle gå så galet på allra sista tampen. När segern trots allt var så nära. Och Anton själv? Så förvirrad hade han aldrig varit i hela sitt unga liv som när Nord passade. Det var väl fräckt gjort av Nord! Efter att ha tänkt detta råkade Anton ut för rena kortslutningen. Det stod alldeles still i skallen på honom. Han satt fullständigt apatisk och skulle helst velat rusa från bordet. Men han måste förstås genomlida det här spelet. Väst spelade ut hjärterknekt och Anton fann sig föranlåten att pröva med damen, vilket gick bra. Alltid en straff mindre, tänkte Anton i den mån han överhuvud taget kunde tänka. Det var väl bäst att försöka rädda vad som räddas kunde och Anton tog för klöverkung. Kanske var det i alla fall bäst att trumfa ut virrade Anton och spelade hjärter till esset, då Väst satte i hjärtertio. Nej, det där med att trumfa ut var nog inte så bra. Hjärternian kunde ju inte gärna vara stor. Det var nog trots allt bättre att försöka ta de stick som fanns, innan det blev försent och därmed kommenderade han Nord att spela ruteress följt av klöveress. Sedan var det dags att försöka få så stor utdelning som möjligt i spader. Anton gjorde vad han kunde och det gick bra en lång stund. Först när han spelade spader för femte gången kom Väst åt att stjäla. Men i stället för att stjäla sopade Väst, till Antons ohöljda förvåning ihop sina kort och la in dem i brickan. Därefter skrev han in 420 till Nord-Syd i protokollet. Nord och Öst följde hans exempel. Och vad skulle Anton göra? Det var bara att följa med strömmen men dessutom freda sig för lagkamraternas hårdhänta omklappningar. Matchen var vunnen! Nord fick inget beröm. Hur i hela fridens namn kunde han sitta och passa på en överföring? Ingen trodde honom, när han försäkrade att de hade de inte lagt sig till med. Men Anton var för bra, ja rent av fenomenal, när han kunde reparera sin partnerns fel så fint att det trots allt blev vunnen match. - Överföring??? undrade Anton Svensson förvirrat. Vad var det egentligen? Hade det inte något med radio och TV att göra?

Läs fler artiklar