Hinder är till för att övervinnas Anders Wirgren
	Nu har det skett, det som jag inte trodde skulle kunna hända. Och på mästarpoängkupongen som kom för ett par veckor sedan står det i svart på vitt: delad 40-43:e plats i tävling för 54 lag. 25 år i följd har jag spelat Skånes lag-SM-kval, men inte förrän i år har jag lyckats bli utslagen efter tre matcher. Av hävd tillämpas 8-0-skalan i Skåne, med utslagning efter 17 prickar, så att alla lag är garanterade minst tre matcher. När jag ung och grön spelade mitt första DM 1970 fick jag i alla fall spela fem matcher, och efter det har jag alltid hamnat bland de sju-åtta bästa lagen. Men inte i år, inte. 4-4, 0-8 och 3-5 innebar att tre landslagsspelare (Mats Nilsland, Johan Bennet och undertecknad) och en juniorstjärna (Tomas Börgesson) lyckats med konststycket att dra på sig precis 17 prickar på tre matcher… Men det är något som inte stämmer. På mästarpoängkupongen står att jag fått 43 silverpoäng, och det verkar på tok för bra betalt för två oavgjorda matcher och en förlust. Sanningen är att vi faktiskt inte var utslagna. För första gången någonsin hade Skånes Bridgeförbund nämligen bestämt att de lag som slagits ut skulle få en andra chans - i en cup - och att vinnaren av den skulle lägga beslag på Skånes sjätte och sista semifinalplats. Så det blev till att harva ett tag till, men om vi fortsatte att spela som vi börjat skulle det hela vara snabbt överstökat. Det blev det inte, för plötsligt började vi vinna våra matcher. Med en hel del tur, förstås, men ibland ganska välförtjänt, som här:

	Väst giv, alla i zonen
				8 6 3
				K 8 7 5 2
				A T 6 4
				2
		T				9 5 2
		J 9 6 3				A Q T 4
		K J 8				7 3
		Q T 9 7 3				A 6 5 4
				A K Q J 7 4
				---
				Q 9 5 2
				K J 8

I det öppna rummet öppnade Mats i sista hand med 1, fick höjning till 2 och röt givakt med 4. Han fick klöverutspel till esset, stal senare klöverknekt på bordet och gjorde rätt i ruter; +650. En ganska odramatisk giv, eller hur? Fel! På parallellbordet gick budgivningen så här:

	Syd	Väst	Nord	Öst
		pass	pass	1
	D	2NT*	pass	3
	3*	pass	4	pass
	pass	pass

Johan hatar att låta motståndarna få budgivningen för sig själva, och öppnade därför taktiskt i tredje hand. Efter Syds dubbling kunde jag hoppa till 3 för att visa hjärterstöd och klöverfärg, men med K-kn-x i en av de andra färgerna vore det ett minst sagt missvisande bud (som t ex kan det få Johan att göra fel om Nord-Syd bjuder 4), så jag föredrog i stället 2 sang, minst invit med fyrstöd. Nord-Syd lät sig dock inte skrämmas av vår pampiga inledning utan bjöd sin normala utgång. Efter hjärter ut såg det onekligen lätt ut för Syd, för hur skulle han kunna förlora mer än två ruter- och ett klöverstick? Han stal utspelet, spelade rutertvå till esset och klöver mot handen. Hacka från Johan (förstås) och fundering. Så småningom presenterade han knekten - och så var det hela över. Visserligen hade han i det läget gjort fel i två färger, men helt vansinnigt spelat var det inte; håll med om det. Jag tog för damen och spelade mera hjärter till stöld. Syd stal en klöver och försökte med ruter mot handen, men jag stack och fortsatte med hjärter, och när jag kom in i ruter nästa gång spelade jag min sista hjärter. Därmed hade vi lyckats trumfmatta Syd, så att Johans spadernia tog straffen; 13 IMP hem. När fem lag återstod i cupen drabbades vi av nästa hinder. Mats skulle resa till USA och vara borta i tio dagar (spela bridge, förstås), så om vi inte skulle tacka för oss redan nu gällde det att hitta en reserv. Men vi hade faktiskt en: i Skåneserien hade Rolf-Eric Andersson hoppat in i några matcher. REA, som var Mats’ partner i landslaget för tjugo år sedan, har inte spelat tävlingsbridge på femton år, men ställde gärna upp även i SM, trots att han inte hade någon aning om vem ”den där Börgesson” var, som han skulle spela tillsammans med. De kom dock utmärkt överens, och plötsligt var vi en match från semifinal. Den sista cupmatchen gick inte att få till stånd på annan tidpunkt än klockan två en lördag eftermiddag, och allt bestämdes på fredagen. Tomas hade tenterat den dagen och bad mig därför ringa lördag middag för att berätta tid och plats. Men när jag ringde klockan tolv, var det ingen som svarade, ej heller kvart över, halv ett, eller … kvart över ett! Vi skulle spela i Malmö, så Johan och Tomas, som båda bor i Lund, var tvungna att åka hemifrån senast halv två. Vad som hade hänt var att Tomas spelade innebandy mellan tolv och ett. Han hade försökt ringa mig flera gånger fram till kvart i tolv, men vår telefon hade varit avstängd (det är sådant man får räkna med när man har småbarn), och när han ringde till Johan var det upptaget under en och en halv timmes tid (det är sådant man får räkna med när man har en fru som tycker om att prata i telefon). Tomas visste i och för sig om att vi skulle spela på eftermiddagen, men trodde att spelet började senare än klockan två. Under tiden höll jag på att gå upp i limningen, och det verkade inte vara mycket annat att göra än att försöka skaffa fram ännu en ersättare. I fjol hade Ronny Blomdahl och Björn Sanzén spelat med i laget, men denna säsong hade de klivit av; jobb och familj krävde sitt. Ronny hade dock erbjudit sig att ställa upp som reserv om så skulle behövas, och när jag ringde upp honom fem i halv två tackade han raskt ja. Tack för det! Ronny och REA träffades fem minuter innan spel, hann diskutera det allra viktigaste, och spelade en förträfflig match. Det var till största delen deras förtjänst att vi ledde med 26 IMP i halvtid. Därmed hade Johan och jag råd med ett par onödiga missar i andra halvlek. 4 IMPs överskott blev det i alla fall – och så var vi plötsligt i semifinal. Vem hade trott det för några månader sedan! Som sjätte och sista semifinallag från Skåne fick vi inte välja var vi skulle spela utan kunde bara konstatera att Uddevalla-gruppen var ett veritabelt getingbo, eller vad sägs om Jan Nilsson, Falkenberg (1995 års svenska lagmästare), Frontec I från Göteborg (regerande allsvenska mästare), Frontec II från Göteborg (med tre före detta Sverigemästare i laget) samt alltid farliga BOKK från Uddevalla och Axenbratt från Trollhättan - potentiella finallag allihop! Det lär dröja innan man hamnar i en lika stark grupp som den. Påsken är en stor blomsterhelg, och eftersom semifinalen spelades helgen innan påskveckan, var blomstergrossist Nilsland tvungen att jobba den lördagen. Att åka upp bara för en dag verkade onödigt, och när inte heller Ronny ville följa med, fick vi alltså spela semifinalen på fyra. Det var utan större förväntningar vi åkte till Uddevalla, och där började vi försiktigt med 16-14 mot Jan Nilsson - vilket var precis tillräckligt för att gå upp i ledningen. Den släppte vi inte heller ifrån oss. Visserligen skuggades vi hela tiden av Frontec I, som vi skulle möta i slutmatchen. Vi tålde 11-19 i baken, men slapp undan med 14-16, och var plötsligt i final. Vem hade trott det för några månader sedan! Men innan vi lämnar Uddevalla måste jag bara berätta om den här given.

	Syd giv, Öst-Väst i zonen								A Q T 5 2
									Q 6 4
	Syd	Väst	Nord	Öst					K 9
		Bennet		Wirgren					J 8 7
	pass	pass	1	pass			J				K 9 7 6 3
	1NT	D	pass runt				K T 8				A 7 3
							Q T 7 4 2				5 3
							A 9 3 2				Q T 4
									8 4
									J 9 5 2
	Utspel: spaderknekt								A J 8 6
									K 6 5

Ni får ursäkta om jag plockar fram ännu en giv från mitt bord, men det som här sker är minst sagt en raritet: en dubbelsidig skvis i två steg, i försvaret! Efter Johans upplysningsdubbling hade jag ingenstans att ta vägen. Jag fick därför passa och hoppas på det bästa (men eftersom Johan mycket väl skulle kunna ha 1-4-4-4 och 8 hp hade jag inte blivit förvånad om det slutat med -280 eller något ditåt). 99 bridgespelare av 100 hade förstås dragit i ruter, men inte Johan, inte. Han hatar att ge favör, och eftersom han visste att jag satt med fina spader bakom bordet (annars hade jag knappast passat) startade han begåvat med spaderknekt. Åsynen av bordet gav mig hopp, så jag stack spaderdam med kungen och fortsatte med spadernio, då Johan sakade en ruter. Syd tog för esset och fortsatte med ruterkung, rutermask. Den stack Johan för att slå ut sig med en låg klöver, till sjua, tia och kung. I det läget kunde spelföraren ha tagit för ruteress och lagt sig för två straff, men när han slog ut sig med klöver skulle det gå ännu värre! Jag kom in på klöverdam och fortsatte godspelandet av spadern med sjuan till bordets tia. Mera klöver spelade in Johan, varefter slutläget var:

				5 2
				Q 6 4
				---
				---
		---				6 3
		K T 8				A 7 3
		T				---
		9				---
				---
				J 9 5
				A 8
				---

På klövernio måste bordet saka hjärter och Syd lägga ruteråtta (fast i verkligheten sakade spelföraren spader från bordet, så att spadertre tog sista stick), men då följer hjärter till esset och spadersex, och så är det Syds tur att välja vilket håll han skall gå ifrån. Tre straff; +500. Inte ens i mina vildaste fantasier…

Fortsätt till nästa sida

Läs fler artiklar

Anders Wirgren