Daniel Auby

Daniel Auby

Förutom att ibland ta hand om Serietävlingen i Bridgetidningen har Daniel medverkat med andra artiklar.
Nuförtiden skriver Daniel permanent i Svensk Bridge och arbetar intensivt som landslagskapten för det öppna laget. Eftersom denna syssla tar så mycket tid i anspråk har han inte lika mycket tid över för skriverier som tidigare.

Personalia

Född 1955.

Familj Ensamstående.

Arbete Systemutvecklare (90%) och landslagskapten i öppen klass (25%).

Hobbies Klassisk musik, historia och historiska romaner, dataspel.

Bridge Hur jag började: Det var på våren 1974 som några kamrater fick för sig att vi skulle spela något som hette bridge och som påminde om fyrmansvist vilket förstås vi alla kunde spela.
Samma höst startade Vallentuna Bridgeklubb och Hans Sivertsson, sonen till en av grundarna, Sture Sivertsson, var gammal kamrat till mig. Så också Greger Bernalt. De drog med mig till klubben och jag var inte nödbedd eftersom jag fått blodad tand vid våra amatörmässiga försök att spela på egen hand. Särskilt minns jag att jag tyckte det var konstigt att 1NT visade 16-19 men så helt plötsligt, bara för att partnern öppnade och man inte hade någon på 1-nivån bjudbar färg, så visade 1NT bara 6-9. Ack ja. Första året spelade jag med en av kamraterna från våren, Hans Brorström. Men han lade av och då kom jag att spela med Hans S, Greger, Bennet Rosengren samt Sune Fager (en namne till den mer kände Gävlespelaren). Lite senare kom Jan Lagerman in i bilden. Jag tror det var 1978 jag för första gången presenterade ett c:a 10-sidigt kompendium för mina kamrater. Eftersom jag alltid varit rätt så ambitiös i min inställning till spelet hoppade de andra av allteftersom och ju mer kompendiet och därmed kraven på inläsning växte. Sedan körde jag, Greger och Janne ihop till 1992 då Gregers alltmer växande familj sade stopp. Under tre år spelade jag då med Tomas Brenning och det var med honom jag uppnådde framgången vid VM 1994. Har fortfarande knappt fattat hur det gick till. Men det är klart, vi spelade rätt bra, alla fyra i laget.

Sedan knappt ett år tillbaks spelar jag nu med en av Sveriges mest lovande yngre spelare, Fredrik Nyström. Vi spelar stark klöver. Måste säga att jag är helt vunnen för den starka klövern. Dess främsta fördel är kanske den att övriga 1-öppningar blir begränsade. Men den starka klövern, dvs öppningen med 1K, lämpar sig väldigt bra för reläbudgivning, dvs den ene spelaren bara frågar ut den andre. Reläbudgivning har vi gott om. Det är helt klart framtiden, tyvärr. Säger ”tyvärr” för det är inget roligt för åskådare eller motståndare att se på. Systemet är i grunden gjort av Johan Ebenius men sedan snart två år tillbaka arbetar vi gemensamt på att bygga upp ett fullständigt system. Det är nog det mest ambitiösa försök att åstadkomma detta någonsin i Sverige, kanske även globalt. Förra året träffades vi en gång i veckan och diskuterade bud- och spelsystem. Sedan gick jag och Johan hem och satte samman en text som beskrev de träffade överenskommelserna. Vi ligger f.n. på drygt 200 sidor. På de flesta ställen spelar vi likadant allihop i laget men på några ställen har vi egna varianter. Jag har t.ex. ännu inte orkat med att läsa in en ordentlig 1NT-budgivning varför Fredrik och jag spelar den primitiva ”Double Stayman”. Ett överlägset redskap när man ska bilda tillfälliga partnerships men otillräckligt när man vill nå perfektion i budgivningen. Det vi har kvar att definiera, av de ”vita områdena på kartan” (detaljer kan man diskutera i all oändlighet), är ”Dubblingskapitlet”. Jag hade ett sådant i mitt förra system. Det var på c:a 30 sidor men när Johan fick se det tyckte han det var alldeles för mycket (jämför nedan) och han utlovade raskt en mycket kortare och lika bra egen utgåva. Den har vi dock väntat på i mer än ett år nu.

Bästa bridgeböcker ”Strip squeezes” av Kelsey och ”How to read your opponents cards” av Mike Lawrence. När jag läst ut dessa båda böcker första gången sade jag till mig själv att jag blivit en bättre bridgespelare och jag märkte det också i mitt spel efteråt. Det är de enda bridgeböcker jag kunnat säga så om.

Mästarpoäng Stormästare.

Största
framgång Bronsmedalj i Rosenblum Cup 1994 i Albuquerque, N.M. USA

Roligaste
minne VM i Albuquerque -94, utan jämförelse

Tråkigaste
minne Min läggning är den anti-amerikanska. Jag går in och försöker göra så gott det går, sedan får man se hur långt det räcker. Det beror ofta på saker som till största delen står utanför den egna kontrollen, t.ex. hur bra ens motståndare spelar/gissar, särskilt när dessa möter andra än en själv. Jämför t.ex. en lång EM-tävling där alla möter alla. Glädje och besvikelse uppstår ur en relation mellan förväntningar och verklighet. Ju lägre förväntningar (anti-amerikanskt) desto större glädje och tvärtom. Har därför svårt att peka på någon enstaka motgång som avsatt djupare spår i min själ. Men det är klart, i Geneve 1990 hade vi gått vidare till knockoutfasen i Rosenblum (för 32 lag) om bara våra lagkamrater vid andra bordet dubblat en enfaldig slam som deras motståndare (amerikanska proffs) bjöd och som gick si så där tre straff. Men det var inte så lätt så förvirrad som den budgivningen var.

Tips till
unga spelare Försök få spela med spelare som är duktigare än dig själv. Prata bridge med dem. Får du inte spela med dem så försök få diskutera givar med dem i alla fall. Detta är en genväg till skicklighet. På det personliga planet är det koncentrationsförmågan man ska betona. Den är A och O i bridge. Jag känner flera mycket goda spelare som är så bra som de är tack vare en mycket god koncentrationsförmåga. Många spelare är sämre på detta och kan man maxprestera vad gäller den är man på god väg mot mästerskapen. Koncentrationsförmåga är mest fråga om vana.

Anorexia
systemis Jo, det är alltså så att Johan, liksom Magnus Lindkvist och Ulf Nilsson, är anfäktade av den allvarliga sjukdomen Anorexia Systemis. Detta är en psykisk åkomma som yttrar sig i att den insjuknade inte längre förmår att rätt hantera den ömtåliga balansgången som finns vid all systemkonstruktion, nämligen den att å ena sidan skapa ett effektivt system, å andra sidan att detta ska vara enkelt att lära. De sjuka individerna blir så fixerade vid lättlärdheten, att de nästan helt förtränger effektiviteten. Dessutom kopplar de helt primitivt lättlärdheten enbart till antalet sidor i kompendiet. De menar att ju färre sidor systemet beskrivs på desto enklare att lära sig det blir det och sedan sätter de full fart. De krymper beskrivningarna i kompendiet allt mer så att läsaren till slut får tillbringa dubbelt så lång tid med att tolka vad som står än vad en dubbelt så lång och mer pedagogisk framställning hade tagit (att så är fallet erkänner aldrig den sjuke, sjukdomsinsikt saknas som regel hos patienten). Och när det inte räcker med krympningar av beskrivningarna går de vidare och t.o.m. minskar antalet överenskommelser som beskrivs (konventionella såväl som icke-konventionella), de förenklar sitt system. De visar därmed att de missförstått Occams rakkniv. William av Occam lärde ju oss redan på 1300-talet att man i sina framställningar inte skulle använda sig av fler ord och resonemang än vad som behövdes. De sjuka tror att denna goda idé, att hushålla med orden, innebär att kortheten i sig är något gott. De inser inte att vad de bör göra är att slipa sina formuleringar, göra dessa mer klara och koncisa, mer lättlärda; att genom synteser foga samman det som är åtskiljt, att av tvenne företeelser skapa en enda; att rensa undan intellektuellt bråte.

Vägen till framgång i bridge går inte via färre överenskommelser utan genom fler; fler överenskommelser innebär större precision. Precision i budgivningen är A och O. Ju oftare du och din partner är överens om betydelsen av bud och spelade kort desto större framgångar kommer ni att nå. Ju effektivare betydelser vart bud och spelat kort har desto större framgångar kommer ni att nå.

Till syvende och sist handlar det om att ha ett så komplext system som man förmår lära in. De som lider av Anorexia Systemis underskattar sin förmåga till inlärning, i något fall är det även fråga om ren och skär lathet.

PS1 Johan står under ständig uppsikt/indoktrinering av Doktor Auby och har börjat visa tecken på tillfrisknande!
PS2 Bulemia Systemis har hittills inte kunnat observeras; den är framför allt en villfarelse i hjärnorna på anorektikerna

	Född	1955.
	Familj	Ensamstående.
	Arbete	Systemutvecklare (90%) och landslagskapten i öppen klass (25%).
	Hobbies	Klassisk musik, historia och historiska romaner, dataspel.
	Bridge	Hur jag började: Det var på våren 1974 som några kamrater fick för sig att vi skulle spela något som hette bridge och som påminde om fyrmansvist vilket förstås vi alla kunde spela. Samma höst startade Vallentuna Bridgeklubb och Hans Sivertsson, sonen till en av grundarna, Sture Sivertsson, var gammal kamrat till mig. Så också Greger Bernalt. De drog med mig till klubben och jag var inte nödbedd eftersom jag fått blodad tand vid våra amatörmässiga försök att spela på egen hand. Särskilt minns jag att jag tyckte det var konstigt att 1NT visade 16-19 men så helt plötsligt, bara för att partnern öppnade och man inte hade någon på 1-nivån bjudbar färg, så visade 1NT bara 6-9. Ack ja. Första året spelade jag med en av kamraterna från våren, Hans Brorström. Men han lade av och då kom jag att spela med Hans S, Greger, Bennet Rosengren samt Sune Fager (en namne till den mer kände Gävlespelaren). Lite senare kom Jan Lagerman in i bilden. Jag tror det var 1978 jag för första gången presenterade ett c:a 10-sidigt kompendium för mina kamrater. Eftersom jag alltid varit rätt så ambitiös i min inställning till spelet hoppade de andra av allteftersom och ju mer kompendiet och därmed kraven på inläsning växte. Sedan körde jag, Greger och Janne ihop till 1992 då Gregers alltmer växande familj sade stopp. Under tre år spelade jag då med Tomas Brenning och det var med honom jag uppnådde framgången vid VM 1994. Har fortfarande knappt fattat hur det gick till. Men det är klart, vi spelade rätt bra, alla fyra i laget. Sedan knappt ett år tillbaks spelar jag nu med en av Sveriges mest lovande yngre spelare, Fredrik Nyström. Vi spelar stark klöver. Måste säga att jag är helt vunnen för den starka klövern. Dess främsta fördel är kanske den att övriga 1-öppningar blir begränsade. Men den starka klövern, dvs öppningen med 1K, lämpar sig väldigt bra för reläbudgivning, dvs den ene spelaren bara frågar ut den andre. Reläbudgivning har vi gott om. Det är helt klart framtiden, tyvärr. Säger ”tyvärr” för det är inget roligt för åskådare eller motståndare att se på. Systemet är i grunden gjort av Johan Ebenius men sedan snart två år tillbaka arbetar vi gemensamt på att bygga upp ett fullständigt system. Det är nog det mest ambitiösa försök att åstadkomma detta någonsin i Sverige, kanske även globalt. Förra året träffades vi en gång i veckan och diskuterade bud- och spelsystem. Sedan gick jag och Johan hem och satte samman en text som beskrev de träffade överenskommelserna. Vi ligger f.n. på drygt 200 sidor. På de flesta ställen spelar vi likadant allihop i laget men på några ställen har vi egna varianter. Jag har t.ex. ännu inte orkat med att läsa in en ordentlig 1NT-budgivning varför Fredrik och jag spelar den primitiva ”Double Stayman”. Ett överlägset redskap när man ska bilda tillfälliga partnerships men otillräckligt när man vill nå perfektion i budgivningen. Det vi har kvar att definiera, av de ”vita områdena på kartan” (detaljer kan man diskutera i all oändlighet), är ”Dubblingskapitlet”. Jag hade ett sådant i mitt förra system. Det var på c:a 30 sidor men när Johan fick se det tyckte han det var alldeles för mycket (jämför nedan) och han utlovade raskt en mycket kortare och lika bra egen utgåva. Den har vi dock väntat på i mer än ett år nu.
	Bästa bridgeböcker	”Strip squeezes” av Kelsey och ”How to read your opponents cards” av Mike Lawrence. När jag läst ut dessa båda böcker första gången sade jag till mig själv att jag blivit en bättre bridgespelare och jag märkte det också i mitt spel efteråt. Det är de enda bridgeböcker jag kunnat säga så om.
	Mästarpoäng	Stormästare.
	Största framgång	Bronsmedalj i Rosenblum Cup 1994 i Albuquerque, N.M. USA
	Roligaste minne	VM i Albuquerque -94, utan jämförelse
	Tråkigaste minne	Min läggning är den anti-amerikanska. Jag går in och försöker göra så gott det går, sedan får man se hur långt det räcker. Det beror ofta på saker som till största delen står utanför den egna kontrollen, t.ex. hur bra ens motståndare spelar/gissar, särskilt när dessa möter andra än en själv. Jämför t.ex. en lång EM-tävling där alla möter alla. Glädje och besvikelse uppstår ur en relation mellan förväntningar och verklighet. Ju lägre förväntningar (anti-amerikanskt) desto större glädje och tvärtom. Har därför svårt att peka på någon enstaka motgång som avsatt djupare spår i min själ. Men det är klart, i Geneve 1990 hade vi gått vidare till knockoutfasen i Rosenblum (för 32 lag) om bara våra lagkamrater vid andra bordet dubblat en enfaldig slam som deras motståndare (amerikanska proffs) bjöd och som gick si så där tre straff. Men det var inte så lätt så förvirrad som den budgivningen var.
	Tips till unga spelare	Försök få spela med spelare som är duktigare än dig själv. Prata bridge med dem. Får du inte spela med dem så försök få diskutera givar med dem i alla fall. Detta är en genväg till skicklighet. På det personliga planet är det koncentrationsförmågan man ska betona. Den är A och O i bridge. Jag känner flera mycket goda spelare som är så bra som de är tack vare en mycket god koncentrationsförmåga. Många spelare är sämre på detta och kan man maxprestera vad gäller den är man på god väg mot mästerskapen. Koncentrationsförmåga är mest fråga om vana.
	Anorexia systemis	Jo, det är alltså så att Johan, liksom Magnus Lindkvist och Ulf Nilsson, är anfäktade av den allvarliga sjukdomen Anorexia Systemis. Detta är en psykisk åkomma som yttrar sig i att den insjuknade inte längre förmår att rätt hantera den ömtåliga balansgången som finns vid all systemkonstruktion, nämligen den att å ena sidan skapa ett effektivt system, å andra sidan att detta ska vara enkelt att lära. De sjuka individerna blir så fixerade vid lättlärdheten, att de nästan helt förtränger effektiviteten. Dessutom kopplar de helt primitivt lättlärdheten enbart till antalet sidor i kompendiet. De menar att ju färre sidor systemet beskrivs på desto enklare att lära sig det blir det och sedan sätter de full fart. De krymper beskrivningarna i kompendiet allt mer så att läsaren till slut får tillbringa dubbelt så lång tid med att tolka vad som står än vad en dubbelt så lång och mer pedagogisk framställning hade tagit (att så är fallet erkänner aldrig den sjuke, sjukdomsinsikt saknas som regel hos patienten). Och när det inte räcker med krympningar av beskrivningarna går de vidare och t.o.m. minskar antalet överenskommelser som beskrivs (konventionella såväl som icke-konventionella), de förenklar sitt system. De visar därmed att de missförstått Occams rakkniv. William av Occam lärde ju oss redan på 1300-talet att man i sina framställningar inte skulle använda sig av fler ord och resonemang än vad som behövdes. De sjuka tror att denna goda idé, att hushålla med orden, innebär att kortheten i sig är något gott. De inser inte att vad de bör göra är att slipa sina formuleringar, göra dessa mer klara och koncisa, mer lättlärda; att genom synteser foga samman det som är åtskiljt, att av tvenne företeelser skapa en enda; att rensa undan intellektuellt bråte. Vägen till framgång i bridge går inte via färre överenskommelser utan genom fler; fler överenskommelser innebär större precision. Precision i budgivningen är A och O. Ju oftare du och din partner är överens om betydelsen av bud och spelade kort desto större framgångar kommer ni att nå. Ju effektivare betydelser vart bud och spelat kort har desto större framgångar kommer ni att nå. Till syvende och sist handlar det om att ha ett så komplext system som man förmår lära in. De som lider av Anorexia Systemis underskattar sin förmåga till inlärning, i något fall är det även fråga om ren och skär lathet. PS1 Johan står under ständig uppsikt/indoktrinering av Doktor Auby och har börjat visa tecken på tillfrisknande! PS2 Bulemia Systemis har hittills inte kunnat observeras; den är framför allt en villfarelse i hjärnorna på anorektikerna