Sven-Olov Flodqvist

Sven-Olov Flodqvist

Sven-Olov Flodqvist är tidigare redaktör för Bridgetidningen, permanent medarbetare i avdelningen Från När och Fjärran och bridgeredaktör i Dagens Nyheter.
Tjolpe som Sven-Olov brukar kallas har representerat Sverige internationellt vid många tillfällen och har en imponerande svensk meritlista.

Vidare sitter Tjolpe med i Serietävlingens jury.

Personalia

Född 1940

Familj Hustru Pyttsi och tre barn mellan 8 och 26 år

Arbete Datorproffs

Hobbies Barn, bridge, programmering & lite golf på senare tid

Bridge Började spela bridge med några klasskamrater i gymnasiet 1957-58. Jannerstens lathundar utgjorde grunden och med dessa i handen togs de första stapplande stegen. Stötte på Hans Göthe, Lars Norbäck, Björn Hall och Hans Lind på KTH 1959-60 , samt PO Sundelin och Sven-Erik Berglund på Handels och Ulf Knöös, Peter Backlund m fl på Universitetet. Ganska snart blev det ligaspel på S:t Erik, som utgjorde en utmärkt plantskola för intresserade unga spelare. Jan Wohlin, Lollo Lilliehöök, Gunnar Anulf, Putte Kock, Einar och Britta Werner, Jan Molin, Ebbe Christensson och Lars Zachrisson var några berömda namn som förekom i ligan och en del av dem behövde sommarträning mest varje år inför uppdragen i landslaget. Den äldre generationen spelade modern Efos, medan ungdomarna höll sig till Acol. Länge stångades pannorna blodiga mot de ärrade veteranerna, men så småningom lät de tala med sig.

Började spela Neapelklöver med Hans Göthe i mitten av 60-talet och därefter Acol med Björn Hall, Jörgen Lindqvist, Hans Lind och Anders Morath, som var partner i landslagsdebuten vid EM i Atén 1971. Kvalificeringen ordnades med Acol men under sommaren utvecklades den första versionen av Morotsklövern, som döptes efter Anders hårfärg.

Under första hälften av 70-talet tog Gunnar Anulf tog över UK-jobbet och han pushade för en del nya parkombinationer, vilket ledde fram till ett EM-lag med mig och PO Sundelin, Jörgen Lindqvist - Anders Brunzell samt Björn Hall - Hans Lind, som kom fyra 1974 i Israel, efter att hela tiden ha varit med och slagits om medaljerna. Den fjärdeplatsen är fortfarande ett av de värsta bridgeminnena. Det var tufft att stå och se på hur medaljörerna tog emot jublet utan att få ta del.

Nästa år gick OS i Monte Carlo och då tog Gunnar ut Norötternas ligalag på S:t Erik: Jag och PO samt Hans Göthe och Anders Morath med Morotsklöver och Einar Pyk och Tommy Gullberg med Saltsjöbadsacol, MUST. Det gick bra i OS och laget var hela tiden med i toppstriden, så pass intressant att såväl morgon- som kvällspressen på riksnivå skickade reportageteam till Monte Carlo. Än en gång försvann dock medaljchansen mot slutet, men det blev en femteplats, vilket kändes klart bättre än fjärdeplatsen året innan.

Inför EM i Helsingör 1977 plockades Brunzell - Lindqvist in igen i stället för Gullberg - Pyk och nu fick laget ett våldsamt flyt. Framförallt lyckades paren hela tävlingen komplettera varandra genom att kompensera mindre lyckade halvlekar. Mästerskapet avgjordes i fjärde matchen från slutet när Italien med Garozzo och Belladonna slogs tillbaka eftertryckligt i bridgeraman. Resten var defilering in i mål. Ett tråkigt inslag i matchen var Garozzos sjukliga misstänksamhet. Han begärde en observatör för att studera mig och PO i aktion. Hans humör blev inte bättre av att se mig först passa på PO's 13-17-sang med 9 hp i ozon och några brickor senare invitera till utgång med hemgång i zonen på 9 hp! Han såg bara punkterna, inte handens struktur och högfärgsmöjligheter samt zonförhållandena. Trots detta är känslan när matchen vunnits det i särklass bästa bridgeminnet.

VM i Manilla på hösten var en upplevelse. Dock var spelarna kanske en smula för imponerade av motståndet, för att spela ut på bästa sätt, och det blev en bronsmedalj medan två amerikanska lag gjorde upp i guldfinalen.

Nu följde några år då Morotslaget dominerade svensk landslagsbridge utan konkurrens. Dess värre motsvarade inte mästerskapsresultaten förväntningarna. EM i Lausanne 1989 kallades efteråt för "hybris-EM" och laget kom ner på jorden och tvingades börja arbeta igen. Det gjorde det inte lättare för utmanarna på hemmaplan att hävda sig.

Det gick bra för PO och mig under dessa år och vi vann två gånger Sunday Times internationella inbjudningstävling i London, samt gjorde hyggligt ifrån oss vid andra tävlingar.

I början av 80-talet var det återigen dags att blanda bland paren. Jörgen Lindqvist och jag återupptog vårt gamla samarbete med Skalmar som metod medan PO började spela med Tommy Gullberg. Det gick dock minst sagt uselt vid EM i Birmingham, och morotsspelarna regrupperade sig med Carrot Club som gemensamt vapen.

1987 kompletterades laget med Magnus Lindkvist och Björn Fallenius och det visade sig vara en hit. PO och jag spelade återigen Carrot Club tillsammans medan Hans Göthe och Tommy Gullberg spelade passvarianten Carrotti. 10-årsjubileet gick nästan lika galant som den första EM-segern och denna gången kändes en stabil seger mot fransmännen alldeles mot slutet som spiken i kistan. Vid efterföljande VM på Jamaica var laget direktkvalificerat till semifinal, vilket inte visade sig vara någon fördel för de svenska amatörerna. Det hade varit bra att få spela igenom kvalserien, i stället för att låta sig sablas ner av uppvärmda engelsmän. Det blev ännu en bronsmedalj sedan Taiwan besegrats i en oinspirerad match.

Året efter fick samma lag ytterligare en bronsplatta, nu vid OS i Venedig, efter en misslyckad semifinal mot Österrike. Vid EM i Åbo 1989 dominerade Sverige länge tävlingen, men föll mot slutet tillbaks från en säker tätposition till ett brons, som på den tiden inte räckte till för VM-spel. Året efter föddes tredje barnet, Emma, och landslagskortleken lades på hyllan tills vidare…

Efter EM 1977 började jag skriva bridgeartiklar och sammanställde dessutom en bok om Morotsklöver. Jag hjälpte under några år Eric Jannersten med Bridgetidningen för att så småningom ta över den och driva den själv fram till 1989. Det var roligt och lärorikt att arbeta med Eric, och jag är tacksam för att jag fick lära känna honom innan han gick bort. Att driva BT ensam vid sidan av ett heltidsarbete och med en tvåbarnsfamilj var tufft, men stimulerande. När Magnus Lindkvist visade intresse för ett övertagande, kändes det som ett riktigt beslut att acceptera. Däremot har jag fortsatt som bridgeredaktör i Dagens Nyheter, sedan början av 80-talet.

Bästa bridgeböcker Min första favoritbok var Robert Darvas' Tvärs igenom leken och den sista(?) är världens vackraste, och svåraste, bridgebok, Adventures In Card Play av Kelsey-Ottlik. Övriga favoritförfattare är Terence Reese, samt på den humoristiska sidan Victor Mollo och David Bird.

Författade bridgeböcker Morotsklövern

Mästarpoäng Trestjärnig stormästare, c:a 1.800 mp.

Svenska meriter Massor.

Tips till unga spelare I början är det viktigt att spela, spela, spela… - helst med en likasinnad partner och gärna med en mera erfaren. På det sättet tränar man upp själva kortspelet. Budsystemet ska vara naturligt, gärna Acolinspirerat. När man lärt sig hur naturlig budgivning fungerar, har man större nytta och glädje av mera sofistikerade metoder. I min ungdom dikterade lathunden att det krävdes 10 hp för att bjuda 2 över 1. Min första aha-upplevelse om budgivningens mekanik var när jag upptäckte att jag kunde svara en negativ sang med 11 hp, eftersom jag skulle få en chans till om inte partnern hade en svag sanghand med max 14 hp.

Själv ägnade jag under de första 10 åren av mitt bridgeliv mycket tid till att sitta bakom bra spelare och se hur de agerade. Jag vet att en del inte klarar av att sitta bakom och försöka räkna ut vad som kommer att hända, men det är otroligt belönande. Dels är man inte lika emotionellt engagerad, vilket bäddar för mera logiska beslut, dels har man ju facit framför sig i form av en erfaren spelare.

Mina favoritsystem Jag är övertygad om att system med ekonomiska öppningsbud för starka händer är överlägsna dem som har enöppningar från 11 till 21 hp. Jag är dessutom anhängare av systemenliga svaga öppningar med 8-11 hp. Det finns inget annat intervall på 4 hp som innehåller så många händer. I stort sett är det också en fördel om systemet hanterar de vanliga balanserade händerna på ett enhetligt sätt.

Dess värre innebär dessa kriterier att systemets struktur får en stor vikt, som går ut över möjligheterna att använda sitt omdöme och tillämpa logiskt tänkande. För mig är det en större njutning när båda spelarna logiskt tolkar ett budläge, ett bud, likadant än om de bjuder det perfekta kontraktet efter åtta ronders reläbudgivning, där den ene svarar på partnerns frågor.

Uppenbarligen föredrar jag en symbios av struktur och frihet.

	Född	1940
	Familj	Hustru Pyttsi och tre barn mellan 8 och 26 år
	Arbete	Datorproffs
	Hobbies	Barn, bridge, programmering & lite golf på senare tid
	Bridge	Började spela bridge med några klasskamrater i gymnasiet 1957-58. Jannerstens lathundar utgjorde grunden och med dessa i handen togs de första stapplande stegen. Stötte på Hans Göthe, Lars Norbäck, Björn Hall och Hans Lind på KTH 1959-60 , samt PO Sundelin och Sven-Erik Berglund på Handels och Ulf Knöös, Peter Backlund m fl på Universitetet. Ganska snart blev det ligaspel på S:t Erik, som utgjorde en utmärkt plantskola för intresserade unga spelare. Jan Wohlin, Lollo Lilliehöök, Gunnar Anulf, Putte Kock, Einar och Britta Werner, Jan Molin, Ebbe Christensson och Lars Zachrisson var några berömda namn som förekom i ligan och en del av dem behövde sommarträning mest varje år inför uppdragen i landslaget. Den äldre generationen spelade modern Efos, medan ungdomarna höll sig till Acol. Länge stångades pannorna blodiga mot de ärrade veteranerna, men så småningom lät de tala med sig. Började spela Neapelklöver med Hans Göthe i mitten av 60-talet och därefter Acol med Björn Hall, Jörgen Lindqvist, Hans Lind och Anders Morath, som var partner i landslagsdebuten vid EM i Atén 1971. Kvalificeringen ordnades med Acol men under sommaren utvecklades den första versionen av Morotsklövern, som döptes efter Anders hårfärg. Under första hälften av 70-talet tog Gunnar Anulf tog över UK-jobbet och han pushade för en del nya parkombinationer, vilket ledde fram till ett EM-lag med mig och PO Sundelin, Jörgen Lindqvist - Anders Brunzell samt Björn Hall - Hans Lind, som kom fyra 1974 i Israel, efter att hela tiden ha varit med och slagits om medaljerna. Den fjärdeplatsen är fortfarande ett av de värsta bridgeminnena. Det var tufft att stå och se på hur medaljörerna tog emot jublet utan att få ta del. Nästa år gick OS i Monte Carlo och då tog Gunnar ut Norötternas ligalag på S:t Erik: Jag och PO samt Hans Göthe och Anders Morath med Morotsklöver och Einar Pyk och Tommy Gullberg med Saltsjöbadsacol, MUST. Det gick bra i OS och laget var hela tiden med i toppstriden, så pass intressant att såväl morgon- som kvällspressen på riksnivå skickade reportageteam till Monte Carlo. Än en gång försvann dock medaljchansen mot slutet, men det blev en femteplats, vilket kändes klart bättre än fjärdeplatsen året innan. Inför EM i Helsingör 1977 plockades Brunzell - Lindqvist in igen i stället för Gullberg - Pyk och nu fick laget ett våldsamt flyt. Framförallt lyckades paren hela tävlingen komplettera varandra genom att kompensera mindre lyckade halvlekar. Mästerskapet avgjordes i fjärde matchen från slutet när Italien med Garozzo och Belladonna slogs tillbaka eftertryckligt i bridgeraman. Resten var defilering in i mål. Ett tråkigt inslag i matchen var Garozzos sjukliga misstänksamhet. Han begärde en observatör för att studera mig och PO i aktion. Hans humör blev inte bättre av att se mig först passa på PO's 13-17-sang med 9 hp i ozon och några brickor senare invitera till utgång med hemgång i zonen på 9 hp! Han såg bara punkterna, inte handens struktur och högfärgsmöjligheter samt zonförhållandena. Trots detta är känslan när matchen vunnits det i särklass bästa bridgeminnet. VM i Manilla på hösten var en upplevelse. Dock var spelarna kanske en smula för imponerade av motståndet, för att spela ut på bästa sätt, och det blev en bronsmedalj medan två amerikanska lag gjorde upp i guldfinalen. Nu följde några år då Morotslaget dominerade svensk landslagsbridge utan konkurrens. Dess värre motsvarade inte mästerskapsresultaten förväntningarna. EM i Lausanne 1989 kallades efteråt för "hybris-EM" och laget kom ner på jorden och tvingades börja arbeta igen. Det gjorde det inte lättare för utmanarna på hemmaplan att hävda sig. Det gick bra för PO och mig under dessa år och vi vann två gånger Sunday Times internationella inbjudningstävling i London, samt gjorde hyggligt ifrån oss vid andra tävlingar. I början av 80-talet var det återigen dags att blanda bland paren. Jörgen Lindqvist och jag återupptog vårt gamla samarbete med Skalmar som metod medan PO började spela med Tommy Gullberg. Det gick dock minst sagt uselt vid EM i Birmingham, och morotsspelarna regrupperade sig med Carrot Club som gemensamt vapen. 1987 kompletterades laget med Magnus Lindkvist och Björn Fallenius och det visade sig vara en hit. PO och jag spelade återigen Carrot Club tillsammans medan Hans Göthe och Tommy Gullberg spelade passvarianten Carrotti. 10-årsjubileet gick nästan lika galant som den första EM-segern och denna gången kändes en stabil seger mot fransmännen alldeles mot slutet som spiken i kistan. Vid efterföljande VM på Jamaica var laget direktkvalificerat till semifinal, vilket inte visade sig vara någon fördel för de svenska amatörerna. Det hade varit bra att få spela igenom kvalserien, i stället för att låta sig sablas ner av uppvärmda engelsmän. Det blev ännu en bronsmedalj sedan Taiwan besegrats i en oinspirerad match. Året efter fick samma lag ytterligare en bronsplatta, nu vid OS i Venedig, efter en misslyckad semifinal mot Österrike. Vid EM i Åbo 1989 dominerade Sverige länge tävlingen, men föll mot slutet tillbaks från en säker tätposition till ett brons, som på den tiden inte räckte till för VM-spel. Året efter föddes tredje barnet, Emma, och landslagskortleken lades på hyllan tills vidare… Efter EM 1977 började jag skriva bridgeartiklar och sammanställde dessutom en bok om Morotsklöver. Jag hjälpte under några år Eric Jannersten med Bridgetidningen för att så småningom ta över den och driva den själv fram till 1989. Det var roligt och lärorikt att arbeta med Eric, och jag är tacksam för att jag fick lära känna honom innan han gick bort. Att driva BT ensam vid sidan av ett heltidsarbete och med en tvåbarnsfamilj var tufft, men stimulerande. När Magnus Lindkvist visade intresse för ett övertagande, kändes det som ett riktigt beslut att acceptera. Däremot har jag fortsatt som bridgeredaktör i Dagens Nyheter, sedan början av 80-talet.
	Bästa bridgeböcker	Min första favoritbok var Robert Darvas' Tvärs igenom leken och den sista(?) är världens vackraste, och svåraste, bridgebok, Adventures In Card Play av Kelsey-Ottlik. Övriga favoritförfattare är Terence Reese, samt på den humoristiska sidan Victor Mollo och David Bird.
	Författade bridgeböcker	Morotsklövern
	Mästarpoäng	Trestjärnig stormästare, c:a 1.800 mp.
	Svenska meriter	Massor.
	Tips till unga spelare	I början är det viktigt att spela, spela, spela… - helst med en likasinnad partner och gärna med en mera erfaren. På det sättet tränar man upp själva kortspelet. Budsystemet ska vara naturligt, gärna Acolinspirerat. När man lärt sig hur naturlig budgivning fungerar, har man större nytta och glädje av mera sofistikerade metoder. I min ungdom dikterade lathunden att det krävdes 10 hp för att bjuda 2 över 1. Min första aha-upplevelse om budgivningens mekanik var när jag upptäckte att jag kunde svara en negativ sang med 11 hp, eftersom jag skulle få en chans till om inte partnern hade en svag sanghand med max 14 hp. Själv ägnade jag under de första 10 åren av mitt bridgeliv mycket tid till att sitta bakom bra spelare och se hur de agerade. Jag vet att en del inte klarar av att sitta bakom och försöka räkna ut vad som kommer att hända, men det är otroligt belönande. Dels är man inte lika emotionellt engagerad, vilket bäddar för mera logiska beslut, dels har man ju facit framför sig i form av en erfaren spelare.
	Mina favoritsystem	Jag är övertygad om att system med ekonomiska öppningsbud för starka händer är överlägsna dem som har enöppningar från 11 till 21 hp. Jag är dessutom anhängare av systemenliga svaga öppningar med 8-11 hp. Det finns inget annat intervall på 4 hp som innehåller så många händer. I stort sett är det också en fördel om systemet hanterar de vanliga balanserade händerna på ett enhetligt sätt. Dess värre innebär dessa kriterier att systemets struktur får en stor vikt, som går ut över möjligheterna att använda sitt omdöme och tillämpa logiskt tänkande. För mig är det en större njutning när båda spelarna logiskt tolkar ett budläge, ett bud, likadant än om de bjuder det perfekta kontraktet efter åtta ronders reläbudgivning, där den ene svarar på partnerns frågor. Uppenbarligen föredrar jag en symbios av struktur och frihet.